Okej, allt sket sig redan från början i dag...

Gav mig iväg med hyfsat gott mod, om än utan några förhoppningar, och i lagom tid.

Kruxet var bara att efter att ha kört ett bra tag, ( ganska långt tag, faktiskt) så tyckte vi båda att det var otroligt långt till Ransäter idag... Visst gick det fortare igår, väl?? Kändes närmare på något vis...

Naturligtvis hade vi missat avfarten och blåst på i hög marchfart åt fel håll!!

Gaaah!!! Ballongen sprack, luften gick ur...

Kom fram till, efter endel räknande, att jag nätt och jämnt skulle hinna... Kanske om jag gasade på lite till och skyndade mig, utan att förbereda mig, utan fluff och puff med lilla Fröken och utan uppvärmning så skulle det förmodligen gå. En timme till avfarten vi missat, och sedan ytterligare en timme till efter den rätta vägen...

Nä. Vill inte.

Insåg igår att samma hundar ju var anmälda till alla tre dagar, dvs samma motstånd, och jag tror knappast att nästa domare skulle plocka ut lilla Fröken till något annorlunda betyg. Hon har ju inte växt så vansinnigt mycket inatt...

Struntade i det.

Lämnade Giganterna åt Giganternas Kamp.

Nä, det här var sista bittra inlägget om Ransäter 2011.

I veckan ska jag rycka upp självförtroendet ur stövelskaften och satsa på lördagen, då vi ska till Svenstavik.

Tur att Alice är glad och vacker, precis som vanligt, med eller utan utställningsbetyg av det ena eller andra slaget...