Att det inte är något som helst fel på matlusten hos lilla Holly förstod jag mycket snabbt! Maten som serverades försvann i ett nafs.

Innan Alice ens hunnit ner från soffan och sträckt ut bakbenen, så var Hollys mat borta!! Vips!

Alice stod förvånad och bara tittade på, för att sedan smyga fram för ett doftprov...

 Vad fick HON som var så aptitligt?? När det visade sig att det var valpfodret, av samma märke som Alice ätit hela sitt liv, nosade Alice runt efter några som helst spår av gömda läckerbitar som bara MÅSTE finnas där, någonstans!

När hon besviket konstaterar att alla läckerbitar lyser med sin frånvaro och det enda som tillsatts valpfodret var en aning vatten så att det svällt till sig, vände hon om och fortsatte med sin skönhets sömn...

Jag menar, det kommer att utfodras fler gånger denna dag, och halvmjuka foderkulor är ingen favorit, så varför sluka maten som om det var ens sista måltid??

Dessutom kan det kan ju faktiskt tänkas att någon slags godbit från matbordet slinker ner från barnens händer eller råkar falla till golvet. Så svälta kommer vi inte att göra...

Valpar brukar ju ofta vara just matglada, eller glada i precis allting som är nytt och spännande, och i vissa särskilda fall har jag haft valpar som även varit "matglada" i sådant som vi människor inte skulle kalla just, mat.

En sådan valp är Holly.

Matglad i sådant jag inte kallar MAT.

Ifall man har två minuter över och bara letar bara det allra minsta, till exempel på nätet, så kommer man snart fram till att hundar i främsta fall är as-ätare. Naturens städare, eller kalla det vad man vill, gillar sådant som vi kallar sopor eller ännu värre saker... Ja, jag tror nog att de flesta hundägare vet vad jag syftar på.

För att ta ett exempel hade jag för länge sedan en Flat. Han var min läromästare och gav mig både många gråa strån och glada skratt. Han torkade mina tårar när jag var ledsen och glada stunder som när han stoltserade med mig på otaliga tävlingar med fina priser och utmärkelser. Han var en kanonhund helt enkelt. One in a life time!! Men även solen har ju sina fläckar, som bekant, och han var en såkallad "födosökare". Och som sagt "föda" för en hund behöver alltså då nödvändigtvis inte alltid betyda samma sak som för oss, och det fick jag erfara mååånga gånger.

Nu är lilla Holly inte ens i närheten av Lord Antonius, vad det gäller att sätta i sig äckliga saker, men en och annan äcklig sak har hon hunnit sätta i sig och för att variera kosten, vilket hon sköter själv, har hon även fått i sig en liten bit äpple och en liten bit honungsmelon...

Alice skulle aldrig någonsin äta vare sig äpple eller melon, morot går bra, ifall de är späda och skalade, annars får det vara. Som en liten SnorkFröken passerar hon, utan att knappt sätta ner nosen, hästlort och knöliga hamburgerpapper dränkta i dressing. Undrar hur Holly kommer att göra...???

Den som lever får se! =)

Ha det bäst i vinterkylan. Burr vad kallt vi har idag!!