Ja som Ni förstår har jag haft en spännande dag värre!! Tillråga på allt bara kastades, eller halkade, jag rakt in i "spänningen" helt oförberedd klockan 04.16 för att vara ganska exakt. Det var nämligen då som jag mycket tyst - för att inte väcka övriga familjemedlemmar, skulle så försiktigt som möjligt få med mig en överlycklig hundvalp och en övertrött halvvuxen vovve ut för morgon-stund... Jag ska inte beskylla någon av hundarna för den arla morgonstunden, jag skulle nämligen jobba morgon, annars skulle lugnet nog vara till åtminstone 06.30

Så, upp med låset och ut i januarinatten iförd nattsärk och mannens Nokia-stövlar, ingen tid kan spillas för sådana onödiga saker som att sätta på sig jackan, det gör man ute...

Och där...!!

 En rejäl praktvurpa mitt på näst nedersta trappsteget!! Tur man är stadigt byggd och landar säkert, och tur att hundarna mer eller mindre stormar ut mitt på gården, annars hade det kunnat sluta i förskräckelse!!

Nåja, ingen såg, inga vittnen, det är jag mer eller mindre SÄKER på och med ett fånigt flin i ansiktet och småsneglande mot vägen, (på fall att) ålar jag mig osmidigt upp.

Vill bara här tillägga att klockan ringer 04.15 så att sådär himlans mycket till uppvärmning hade jag inte hunnit med!!!

Allt gick bra och iväg till jobb. Tack snälla Mor-Mor för valpvakt!!

Okej, vurpa nummer två passerade inte så där lindrigt obemärkt.

Vi bor i en by som vintertid präglas av föramför allt TVÅ slags sporter. Ishockey och Längdskidåkning. Stapplande tar jag mig fram över isen, med säkra skydd, utan alltför mycket svårigheter, räknat utifrån någon som hade sin "storhetstid" på sisådär tidigt till mitten på åttiotalet. Ja, Ni kan ju kanske själva tänka Er...!

 Med det där med längdskidor!! Oj, oj oj...

Inte för att jag ogillar att åka, tvärtom!! Tänk att få susa fram över isen i vårsolen på gnistrande snö med kraftfulla, stadiga och framför allt balanserade stavtag! Solen i ryggen och horisonten i fjärran... Mmm...

Hmmm... Ja, när jag och min sju-åring vid sextiden i lokala skidspåret spände på oss laggen var det fullt med folk. Med folk menas att det var träning för skid- åkarna, i elitklass - typ.

Slanka, långa gestalter i tajta färgglada dräkter, som i grupp som turades om att "växla" och "dra".

Vi gav oss iväg, och nu beskriver jag för Er som inte vet hur vårt motionsspår ser ut. Det börjar med en ganska lång raksträcka för att sedan ta av i en ganska skarp vänsterkurva som övergår i ganska brant backe. Iallafall vintertid förefaller den brant. På längdskidor.

Vi blev på raksträckan omkörda i "intervaller" av "gänget" som min sjuåring valde att kalla dem.  Vi körde på och ... Sedan kom kurvan. Och sedan kom Backen...

Ja, att beskriva i detalj vad som skedde känns en smula onödigt i nuläget. Vi åkte iallafall utför och jag såg min lilla pojke framför mig och log lite för mig själv när han tog kurvan där nere en aning ostadigt. Jag såg hur han stannade och vände sig om mot mig och ropade: "Mamma, nu kommer GÄNGET!"

Tur att det var mörkt. =)

Från det ena till det andra.

Lilla Holly har idag fått utökat sin umgängeskrets  och träffat Mixa som plötsligt blev stor-tjej på allvar. Från att valpigt hälsat på Alice stod nu Mixa stadigt och nyfiket och hälsade på den lilla bebisen. Mixa har ju alltid varit den lilla  när vi träffats, men nu fick hon ny och viktig roll. Med två så fina förebilder och kompisar känner jag alls ingen oro för lilla Holly. De kommer att hålla reda på henne och lära henne allt de kan!

Mixa välkomnar lilla Holly!!  "Hej, vem är Du?"

Efter träffen tog vi en power-nap. Lilla Holly somnar på min mage och Alice i fotändan av soffan i köket. Så mysigt!!  En tjugo minuter räcker, men behövs när man gymnastiserar så kraftigt i fyrasnåret på morgonen... 

Den här bilden är väl en vecka - 10 dagar gammal. Men myyyysig!!

Nu ska jag bädda ner mig i soffan en stund. Det ska bli najs...

Ha det gott därute!!